Grangärde

Grangärde
 

Församling:
Gränge-Säfsnäs församling

Lokal Intresse A kulturmiljövården:
 


Topografi:
Som en avsnörning från norra delen av sjön Väsman ligger sjöarna Björken och Bysjön och på landremsasn mellan dem Grangärde kyrkby. Marken har karaktär av en svag ås. På dess höjd löper sedan gammalt en väg, en förbindelseled från Mälardalen upp mot Västerdalarna, nyttjad bl.a. under medeltiden av pilgrimer, som sökte sig till S:t Olofs tempel i Trondheim. Nedanför åshöjden vidtar bördiga jordbruksmarker, som brukas. En ny väg har dragits utanför och öster om byn, vars bebyggelse ligger koncentrerad utmed gamla vägen och kyrkan.

Kulturhistoria:
Den första kyrkan i Grangärde uppges härstamma från 1300-talet. På 1400-talet uppfördes en stenkyrka. Delar av den ingår i nuvarande kyrkans mittskepp. Väster om kyrkan växte kyrkbyn upp. Äldre byar fanns då redan utmed sjöstränderna. De äldsta anses vara Grytänge, där enligt sägnen ett hedniskt offerhus ska ha funnits, Backa och Gärde. Redan långt tidigare fanns emellertid människor här. På Korsnäsudden vid sjön Björkens västra strand har en stenåldersboplats grävts ut. I anslutning till den ligger även yngre gravar, daterade till Vendeltiden. Fynden i och utanför de senare berättar att människorna vistades här för att framställa järn. Såväl dessa som stenåldersfolket anses emellertid ej ha varit bofasta utan fört en nomadiserande tillvaro. Det var järnet, framför allt i form av bergmalm, som utgjorde förutsättningen för bosättning och försörjning i trakten. På 1700- och 1800-talen byggdes stora hus och imponerande sjömagasin. Dessa speglar ortens dåvarande betydelse som sockencentrum men även järnhanteringens högkonjunktur. Bebyggelsen vänder sig mot sjön och från Västansjö på andra sidan Bysjön upplevs Grangärde som en vit liten ”hamnstad”. Till skillnad från de faluröda bergsmansbyarna är husen i Grangärde mestadels i ljus puts eller färg.

Källor:
Kulturmiljölandskap och bebyggelse i Ludvika kommun. Program för kulturmiljövård.1990. (Provex).